Theodor Kallifatides

Jag minns Findus hoppa över staketet med en kanin mellan tänderna eller är han kom in i vårt vardagsrum och la sig på soffan. Han var inte vår. Ändå, han kom och gick som han ville. Han var en flykting till Bungenäs. Grannarna som tog hand om honom i mer än 17 år blev valda av honom. Han dök upp hos dem en morgon, de körde honom tillbaka till hans riktiga hem flera kilometer bort, men två dagar senare var han tillbaka. Detta upprepades några gånger tills det blev uppenbart för alla att Findus hade gjort sitt val och han stod för det tills han blev nitton år gammal. 

I går dog han. Han ligger under trädet där han brukade vila sig.

I dag, den 27 januari, minns vi och hedrar alla judar som nazisternas barbari utplånade. Några överlevde. Jag har träffat några och de gjorde mycket starkt intryck på mig. Andra har jag bara hört om, inte minst min grekiske förläggarens mor som överlevde Auschwitz, och alltid pläderade för försoning och förlåtelse. Nu ska jag inte tala om sådant, utan om hennes humor. Som ung kvinna träffade hon en man, de trivdes bra i hop och bestämde sig för att gå på bio tillsammans.

Efter filmen kom mannen med en ovanlig fråga. "Hör du Karolina, varför tar vi inte och gifter oss?" Hon svarade sedesamt att det kunde vara trevligt, men att hon inte älskade honom.

"Och vem har sagt att jag älskar dig?" sa han och hon tyckte att det var så roligt att hon gifte sig med honom och de levde tillsammans hela livet.

Detta var efter att hon kom ut från Auschwitz.

Varje gång jag skriver något om svenska språket möter jag ett monster som heter "språkets utveckling". Vad innebär det egentligen? Vad är det som närmare bestämt utvecklas?

Ord skiftar betydelse, vissa grammatiska former försvinner, det tillkommer nya utryck och ord. Det är inte så mycket att orda om även om det alltid blir diskussioner då människorna värjer sig mot vad de uppfattar som slarv.

Frågan jag ställer är: Kan denna utveckling på något sätt ske under ordnade former eller är det "föst till kvarnen" som gäller? Ett enda exempel. Det finns tre små, oerhört nyttiga ord: knappt, nästan, drygt. Finns det något att vinna på att blanda ihop dem eller ta bort något av dem? Jag betvivlar det. Är det inte bra att ha kvar dessa fina vassa skiftningarna? 

Jag tillåter mig att tycka det. Det är sorgligt varje gång en betydelse försvinner därför att vi inte längre har ord för att uttrycka det.

Vidare frågar jag mig: Kan språkets logik utvecklas? Hur skulle en sådan utveckling se ut?  Att subjekt och objekt byter plats?

Det avgörande skälet att vi förstår varandra är att språket är logiskt. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns andra värden, som t ex estetiska, ironiska, skämtsamma o.s.v. men dessa existerar just för att de finns något att bryta emot, d.v.s. en språklig logik.

Ett språk kan per definition inte vara privat. I vanliga fall betyder detta galenskap.

I dag häcklas språkpoliserna av meta-språkpolisen och DN-reportern Ossi Karp. Det är bra. Det finns dock sådant som är mindre bra. Till exempel när han skriver: Det går alldeles utmärkt att använda ”spendera” om tid även om det riskerar framstå som lite pretto."

När ska man förstå att riskera betyder att man tar en risk, inte att det finns en risk?  Alla dessa importerade verb med ändelsen -era, t ex studera, promenera, spendera o.s.v. förutsätter ett medvetande som agerar. Grammatiska regler riskerar ingenting.

Vidare problematiserar Ossi Carp skillnaden mellan "sin och hans".  Vad är det som är så svårt? "Han mötte sin motståndare och hans motståndare var ett pucko" är något som alla svenskar förstår. Däremot "han mötte sin motståndare och sin motståndare var ett pucko" skulle knappast sägas av någon, utom när man gör komik av invandrarnas språkbruk.

Jag beklagar att jag måste blanda mig i detta. Jag vill inte vara språkpolis. Däremot vill jag att det ska vara möjligt att tillägna sig ett nytt språk och ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för det invigda.

I en minnevärd artikel om cykelsporten skrev Lena Andersson att "alla regler är underförstådda", d.v.s. något för de redan initierade.

Ska svenska språket vara en hemlighet för oss invandrare?