Visar inlägg från augusti 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Den som gräver gravar...

En gäst är intressant; tio gäster är ett problem; hundra gäster är ett hot. Jag minns inte längre vem som sa det, men det var med anledning av de många judar som kom till USA under och efter andra världskriget. Europa är där nu och med råge. Varje ny flykting betraktas som ett hot, människoliv räknas i euro och siffrorna blir svarta. Det är så man räknar. Inget land i Europa idag tycker sig tjäna något på att rädda liv, hedra asylrätten, som har funnits ända sedan antiken och förbli ett öppet samhälle. Inget land kan se något vinst i detta.

Det är så vidrigt det kan bli. Det är också kortsynt. För i längden kommer det att kosta mer. Den som gräver gravar åt andra trillar själv dit förr eller senare, sägs det.

Ett kort avsked

Han gick alltid först, före alla andra. Den ständige fanbäraren. Vi kom till Sverige nästan samtidigt. När juntan tog makten i vårt land demonstrerade vi - grekerna i Sverige. Han gick alltid i främsta ledet. Han var lång och ståtlig. "Håll dig bakom mig", brukade han säga till mig. Och det gjorde jag. Jag fick aldrig en skråma när polisen stormade mot oss. Det fick han utan att det bekom honom. 

I går gick han bort. Fort, som en slocknande stjärna. 

Förvillelser

Ett vanligt påstående är att nazismen i Tyskland segrade trots landets höga kulturnivå. Det är något som tas för givet att det är så. Men sanningen är att nazisterna kuvade alla sina motståndare och förföljde den tyska intelligentian som sökte sig bort. Judarna som bar upp en stor del av det tyska kulturlivet hade ett grymmare öde. 

Nazismen omvandlade det tyska samhället med våld. Att en eller annan naziofficiant lyssnade på Mozart eller läste Goethe bevisar ingenting. Fanatiker ställer sig själva utanför kulturen. Det är fanatismens kärna. 

Dessutom får vi inte glömma alla de tyska människor som inte drogs in i denna mäktiga ström. Väldigt få överlevde. Det minsta vi kan göra för att hedra dem är att sluta upprepa den i grund och botten nazistiska propagandan att den segrade över kulturen. Den dödade kulturen. Det är allt.  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett bröllop på Gotland

I kväll är jag alldeles matt av all skönhet. Min tjugofemåriga väninna gifte sig i eftermiddags. Brudparet anlände till Själsö hamn i en båt smyckat sparsamt med blommor. Det blåste lite. Eftermiddagens ljus fick bruden att se nästan smärtsamt vacker ut. Hon höll en stor bukett i famnen. Brudgummen stirrade rakt fram som om han ville läsa i framtiden.

När den vältalige prästen var klar hördes brudens ljusa röst.

"Får vi pussas nu?"

Det fick de.

Tur att man hade mörka solglasögon på sig.

Lycka till, mina vänner! Lycka till!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Stefan Zweig vid världens ände

"De besegrade är de första som får veta vad historien har i beredskap." Denna mening av Heinrich Mann kommer att håla mig vaken länge. Den står att läsa i I George Prochniks makalösa biografi av av Stefan Zweigs liv i exil. Jag kan inte hålla den för mig själv. Inte i dessa tider då tusentals och åter tusentals människor flyr från sina liv förtvivlade, rädda, hungriga, sjuka och väntar på att se vad historien, det vill säga vi, har i beredskap för dem.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg