Visar inlägg från oktober 2015

Tillbaka till bloggens startsida

En hövlig fråga

Hur kommer det sig att i detta välsignade land finns så mycket hat att några är beredda att bränna upp asylboenden och alla som eventuellt kan vara därinne? Dagens Nyheters osignerade ledare talar med klar röst idag, inte det vanliga å ena sidan och å andra sidan. Det var på tiden. En vacker dag kommer vi alla att behöva svara på frågan: Hur kan det finnas så mycket ondska i ett av världens rikaste, mest välordnade, mest demokratiska länder? Något har gått fullständigt, groteskt fel. Det är på tiden att vi tar reda på vad.

Mörka tider

Vid ingången på Stockholms södra har nu i ett par suttit samma människor. Oftast en kvinna, mer sällan en man. Man kan välja att ge en slant eller att gå vidare. En del nöjer sig inte med det. Den välklädde mannen i yngre medelåldern stannade inför kvinnan, stoppade handen i fickan. Kvinnan räckte omedelbart fram burken, som hon skakade och de få kronorna i den skramlade. Mannen dröjde med handen i fickan, till slut hittade han det han sökte. Nycklarna. Han tog fram dem och skakade dem så att det åstadkom samma ljud som kronorna i burken. Kvinnan fortsatte att skaka sin burk och han sina nycklar.

Det varade en kort stund, som måste ha fyllt honom med lycka. Ett stort leende lyste upp hans välnärda ansikte, han kastade en samförstånds blick på mig och gick vidare.

Jag är säker att han inte går ut på nätterna och sätter eld på asylboenden. Men det är säkert sådana som han som köper bensinen.

Slutet

Igår, på Bjärreds bibliotek, höll jag mitt sista föredrag. Hundratjugo människor hade kommit. Bland dem fenomenet Gottfried Grunewald, 103 år gammal, ändå självgående, vital och lika nyfiken som alltid, en herre som översätter poesi från Homeros, från Shakespeare och från Ingeborg Bachman. Med sig hade han tre volymer som gåva till mig. Detta mitt sista föredrag kunde inte ha hedrats mer.

Mitt första höll jag i Södertälje 1969. Jag tror vi var nio människor och med min blivande hustru tio. Det är länge sedan. I fyrtiosex år har jag åkt tåg, kört bil, flugit runt i Sverige och annorstädes för att tala om än det ena och än det andra. 

Jag har inte ställt in en enda gång trots feber, magsjuka, våldsamma förkylningar, förlorad röst, storm och snöoväder. 

Nu är det slut. Är det ledsamt? Ja. Är det tråkigt? Ja.

Men jag orkar inte mer.