Visar inlägg från maj 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Luftslottet

Tsamadou gatan i Athen är en trång och ganska kort gränd, som har blivit bilfri. Graffitti överallt. På de få affärerna, på husväggarna. Uppmaningen "Be aware of the dog" på modern grekiska betyder: Se upp för hundskiten. Skamlösa hundägare låter sina älsklingar både bevattna och gödsla stadens trottoarer.

Mitt i denna gränd öppnar sig plötsligt en oas. Det är utanför en mottagning för flyktingar. Alla arbetar ideellt. Också flyktingarna. Veteranerna hjälper nykomlingarna. De bildar arbetsgrupper som tar hand om städningen i mottagningen och utanför den. Gatstumpen är ren, inga burkar, eller souvlaki pinnar här. Flyktingarna tar hand om detta och de håller vakt under de timmar som mottagningen är stängd.

Varje morgon då jag går förbi och dagen ännu inte har kommit igång ser jag nattvakterna. De fingrar på sina mobiler eller sitter tysta. De har stått där hela natten.

Affärerna runt omkring samlar pengar till mottagningen. Flyktingarnas status hänger i luften. De vet inte om de får stanna, de vet inte om de vill stanna. Men där, i denna mottagning, känner de sig något så när trygga, något så när omhändertagna. Någon tröstar deras sjuka barn, någon ger dem en tablett för smärtorna, någon ordnar en bit mat. Så mycket mer kan man inte få här. Men denna stund av trygghet kan man få och den får man.

Tecken

"Vi köper alla gamla guldsmycken och silverkärl, allt kontant med fördelaktiga priser." Sådana lappar dyker upp överallt i Athen. Innanför höghusets ingång, på parkerade bilars fönsterrutor, på väggar och murar, på elverkets stolpar. Man får dem även direkt i handen. Jag minns det som i går. Så såg det ut mellan 1945 och 1950. Hushållen sålde allt. För att klara sig en dag till. Mormors gamla brosch, mammas bröllopsring, guldtänder, gamla vaser och vattenkannor; allt sålde man.

Det är ett säkert tecken på en ekonomisk kris utan återvändo. Ändå överlevde vi den gången. Människorna ska överleva denna gång också. Under en promenad i parken såg jag en ung mamma dela en banan i två bitar för sina två små pojkar, som accepterade denna delning utan någon protest alls.

De hade lärt det viktigaste av allt. Att det står en människa till alldeles bredvid.