I dag häcklas språkpoliserna av meta-språkpolisen och DN-reportern Ossi Karp. Det är bra. Det finns dock sådant som är mindre bra. Till exempel när han skriver: Det går alldeles utmärkt att använda ”spendera” om tid även om det riskerar framstå som lite pretto."

När ska man förstå att riskera betyder att man tar en risk, inte att det finns en risk?  Alla dessa importerade verb med ändelsen -era, t ex studera, promenera, spendera o.s.v. förutsätter ett medvetande som agerar. Grammatiska regler riskerar ingenting.

Vidare problematiserar Ossi Carp skillnaden mellan "sin och hans".  Vad är det som är så svårt? "Han mötte sin motståndare och hans motståndare var ett pucko" är något som alla svenskar förstår. Däremot "han mötte sin motståndare och sin motståndare var ett pucko" skulle knappast sägas av någon, utom när man gör komik av invandrarnas språkbruk.

Jag beklagar att jag måste blanda mig i detta. Jag vill inte vara språkpolis. Däremot vill jag att det ska vara möjligt att tillägna sig ett nytt språk och ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för det invigda.

I en minnevärd artikel om cykelsporten skrev Lena Andersson att "alla regler är underförstådda", d.v.s. något för de redan initierade.

Ska svenska språket vara en hemlighet för oss invandrare?