Ofta får jag frågan om jag efter femtio år i Sverige känner mig som en grek eller som en svensk. Det är en legitim och intressant fråga. Hur mycket förändras man? Till vilken grad kan man bli en annan människa? Mina första 25 år levde jag i Grekland, de flesta i Athen. (Datorn vill att jag ska ta bort h-et, men datorn kan dra. Det är som att dra ner kjolen på min stad.) Nåväl, hur ska jag kunna glömma allt jag upplevde och lärde mig där? Det vore minst lika konstigt om de femtio åren här inte har lämnat sina spår. Vad blir man då? Det långa svaret får inte plats här, men ni får det korta. Man blir som en hund med två svansar. Ibland viftar man med den ena och ibland med den andra.