På slutet av samma år, 1942, grävde man upp och förstörde den judiska kyrkogården. Hundratals gravar plundrades och skändades. Man slängde benen på soptippen. Det värsta återstod. I början på 1943 stängdes alla judar in i några kvarter. Det fick inte lämna detta ghetto utan tillstånd. De fick inte nyttja de allmänna kommunikationerna, de fick inte gå till affärerna, till frisörerna eller till stranden. De gick runt på samma gränder med en gul stjärna på bröstet. Lite senare, den femtonde mars samma år, började deportationerna. Det första tåget fullastat med judar lämnade stationen tidigt på morgonen och åkte på den järnväg som baronen Hirs hade byggt. Slutstationen var Auschwitz. Där gasades de ihjäl. Nitton tåg, fullastade med judar åkte härifrån. Av femtiosex tusen judar i staden överlevde omkring två tusen kriget. Det var överlevande från dödslägren, några som hade gömt sig i Grekland eller flytt till Italien. När de kom tillbaka till Thessaloniki fanns det ingenting kvar av deras hem, deras affärer, deras kvarter. Allt var i ruiner och det som inte var i ruiner hade övertagits av grekiska nazister, samarbetsmän eller helt enkelt samvetslösa bedragare. 

Ur min bok "Med sina läppars svalka"