Jag såg på TV Gunnar Hökmark skälla på Greklands statsminister Alexis Tsipras som en bandhund med förvridet ansikte. Jag såg Alexander Stubb med hårt kontrollerat vrede kräva antingen fullständig grekisk kapitulation eller Grexit. Jag såg den italienske finansministern tala med hopdragna ögonbryn och hotfull röst. Jag läste vad Wolfgang Schäuble och Martin Schultz sa. Det var trots allt Greklands demokratiskt valde statsminister och de behandlade honom med största möjliga vårdslöshet. Det var motbjudande. Ändå visade han ingenting. Han lyssnade och när han talade gjorde han det lugnt utan åthävor.

Det var så han vann mitt hjärta. En grekisk politiker som håller när det blåser. Och det kommer han att behöva. Överenskommelsen han slöt är inte någon fest. Åratal av åtstramningar väntar. Har han vunnit något då? En sak: jag tror inte att man i fortsättningen kommer att tala till honom som man har gjort.

Landet behöver djupgående reformer samt vissa möjligheter till ekonomisk återhämtning. Det är inte en dans på rosor. Men Alexis Tsipras har visat att han kan få de mest olikartade grupper att samarbeta. Nu måste alla greker göra sitt. Just nu finns det ingen annan politisk ledare i Grekland som kan få dem att inse det.