Språket utvecklas, säger man. Men vem eller vad framtvingar utvecklingen? Missförstånden. Man prioriterar ner, säger man till exempel eller rätten att förolämpa. Om vi inte längre vet vad vi säger, hur ska vi veta vad vi känner? Björn af Kleens starka artikel i DN i går gav också exempel på hur de intervjuade ungdomarna ständigt gled på språkets rutschbana. Att älska Sverige verkade också innebära rätten att vakta det som en svartsjuk make och jaga bort eventuella friare.

En del av extremisternas lockelse ligger i deras språkbruk. Det framställer verkligheten som enkel och följaktligen enkelt hanterbar. Terrorn och extrema ideologier är det enkla svaret på komplexa problem. Därför bör varje demokratiskt samhälle sörja för att medborgarna i möjligaste mån ska behärska sitt språk för att kunna förstå vad de säger, vad de känner och vad de menar.

En vaken demokrati är språkkunnig.