Vid ingången på Stockholms södra har nu i ett par suttit samma människor. Oftast en kvinna, mer sällan en man. Man kan välja att ge en slant eller att gå vidare. En del nöjer sig inte med det. Den välklädde mannen i yngre medelåldern stannade inför kvinnan, stoppade handen i fickan. Kvinnan räckte omedelbart fram burken, som hon skakade och de få kronorna i den skramlade. Mannen dröjde med handen i fickan, till slut hittade han det han sökte. Nycklarna. Han tog fram dem och skakade dem så att det åstadkom samma ljud som kronorna i burken. Kvinnan fortsatte att skaka sin burk och han sina nycklar.

Det varade en kort stund, som måste ha fyllt honom med lycka. Ett stort leende lyste upp hans välnärda ansikte, han kastade en samförstånds blick på mig och gick vidare.

Jag är säker att han inte går ut på nätterna och sätter eld på asylboenden. Men det är säkert sådana som han som köper bensinen.