I dag bilade jag från Stockholm till Strömstad. Jag hade glömt hur vackert Dalsland är och sedan Bohuslän. Solen dök upp framåt eftermiddagen, havet var stilla. Jag ska hålla ett föredrag om min senaste bok i morgon, men man upplyste mig att man hade varit tvungen att byta lokal eftersom det hade anmält sig många fler än vad arrangörerna trodde. Man tog mig till den nya lokalen för att bekanta mig med den. Det blir den spensliga vitkalkade kyrkan i Strömstad.

"Så länge man inte flyttar mig till kyrkogården är det helt okej" tänkte jag. 

Det var en sådan dag då man kunde tänka sig den egna döden utan rädsla. Allt det här blir kvar ändå. Och det är en stor tröst.